Nu tar jag en paus

Det har inte blivit så många inlägg som jag velat det sista året. Jag känner att bloggen tar mer energi än den ger just nu och efter att ha funderat på att ta en paus flera gånger tidigare så känner jag att det nog är läge att göra något annat med min tid än att blogga. Maila mer och få lite reaktioner på det man skriver till exempel. Jag har gillat att blogga, men det är inte lika roligt som det varit och reaktionerna på det jag skrivit har varit få den sista tiden och jag drar slutsatsen att bloggen inte är så relevant längre och att jag kanske ska lägga min tid på annat. Som att få de där tusentals familjefotona från de senaste sju åren samlade i album, något som legat som en surdeg på mitt samvete i lika många år...

Det känns vemodigt, men jag skriver inte endast för min egen skull och det är så tyst på bloggen att det inte känns som om det är värt att fortsätta just nu. Så det blir åtminstone en paus för ett tag framöver så får jag se hur det känns.

Kram på er. Ett speciellt tack till Karin som inspirerade mig att starta denna bloggen i maj 2008 och tack till alla som läst till och från under dessa sex år.

Långhelg i De Panne

Förra helgen passade vi på att utnyttja ledigheten över första maj och tog en långhelg vid belgiska kusten. Vi valde att återvända till De Panne där vi var för två år sedan. Denna gången bodde vi på charmiga Hotel Royal som ägts av samma familj i fyra generationer. Älskade frukostrummet som var en autentisk blandning av 1920-tal med uppfräschning runt 1950-tal. Var dock rätt glad över att själva rummen var helt nyrenoverade och att badrummet hade ett djupt, långt badkar att sjunka ner i på kvällarna.

Och det var rätt skönt att kunna tina upp just i badkaret på kvällskanten för även om det var ganska soligt de flesta dagar så var otroligt blåsigt och kallt i fredags och lördags. Tänk er halv storm och nordöstliga vindar så fattar ni. Ute på stranden hackade jag tänder trots att jag hade både ylletröja, tjock halsduk och bra goretexjacka på mig. Fast en fördel är ju att när man väl kommer in på ett fik efter att ha blivit så totalt utblåst så smakar ju kaffet tio gånger bättre än i vanliga fall.

Jag hade ju hoppats på lite bättre sommarväder, men hur tanke på hur vädret har varit hela denna veckan så är jag tacksam över att vi slapp regnet. Och man fick ju anpassa aktiviteterna så gick det rätt bra ändå. Så vi hade en riktigt mysig familjehelg och både åt och drack gott. Det blev musslor och frites, och mer musslor och mer frites.Typ sådär ungefär. Barnen älskade hela upplevelsen och i söndags var det varmt nog att vara längre perioder på stranden och att plaska i vattnet. Ja, barnen alltså, inte jag. Det var 12 grader....

Vi körde sparkcykelrace hela familjen på strandpromenaden i snålblåsten.

 

Med tanke på hur förbaskat kallt det var den dagen beslöt vi oss för att utforska naturreservatet med stranddynerna.

Väldigt vackert och fridfullt. Tack och lov att man har skyddat detta område från bebyggelse. Själva strandpromenaden är ett enda betongsjok av fula lägenhetsbyggnader från 60- och 70-talet. När man ser gamla foton och ser de vackra art nouveu-hus som brukade ligga där blir man deprimerad. Tyvärr tog det lång tid för belgarna att uppskatta sin historia och så mycket fin arkitektur har blivit riven.

Mitt i naturreservatet strövar det runt en flock åsnor. Så fina, ett av mina absoluta favoritdjur.

Om strandpromenaden inte är så vacker så kompenseras det av stranden. Den blir kilometerlång på förmiddagen på grund av tidvattnet och vid den här tiden på året är den inte överbelamrad med folk.

Jag älskar lukten av hav och ljuset som är så annorlunda vid kustlinjen.

En belgisk tradition är att man hyr cyklar och trampar runt på på den långa strandpromenaden. Vi provade både en familjecykel med plats för oss alla och här har barnen egna "fordon".

En mycket koncentrerad Nina tänker ut färdvägen.

Måste bara avsluta med denna bilden. Ligger och läser när Nina pekar på telefonen och säger "Vad är det?". När jag berättar att det är en telefon ser hon misstänksam ut, men lyfter luren. Då kommer nästa fråga "Men mamma, vad är det som låter?". Till och med Oskar blir så nyfiken att han måste komma att lyssna. "Mamma, hur pratar man när det låter så?". Som jag och Lars skrattade:).

 

Vintagelook

När jag var gravid andra gången var jag av någon anledning helt övertygad om att Nina skulle vara en kille. Vi hade trott oss sett något på ultraljuden och var helt oförberedda på att Oskar fick en lillasyster, inte en lillebror. Så oförberedda att jag frågade gynekologen som förlöste mig om hon var säker på att det var en tjej. "Helt säker" sa hon leende och lämnade över Nina. Sedan tog det oss ett dygn att fundera ut bra namn eftersom vi hade en mycket längre lista med pojknamn.

Jag har alltid blivit lite irriterad på folk som säger att det måste ju vara extra roligt att "ha en av varje". Som om man inte skulle vara glad över sina två pojkar, eller två flickor... Det är ju två helt olika personligheter man får och jag tror inte det spelar så stor roll om det är tjejer eller killar för i de fall jag känner syskon av samma kön så är de alla väldigt olika i sättet och personligheter.

Däremot måste jag erkänna att om det är en aspekt som Nina har som inte Oskar är alls speciellt intresserad av så är det kläder. Och jag tyckte faktiskt att det var roligt att få en liten tjej eftersom det gladde mig att jag kunde få använda alla de otroligt fina kläder som min farmor stickat och virkat och som mamma sparat i alla dessa år. En del andra klänningar och kjolar har också sparats, för att inte nämna en riktigt trendig gul vårjacka "made in Finland" till och med;).

Här kommer en liten bildkavalkad på hur det såg ut 1977 och hur denna look fortfarande funkar 2014.

Den här fina kjolen med matchande scarf har mamma gjort.

Nina hottade upp looken med prickiga strumpbyxor.

Jag fick den här klänningen av min morbror en sommar. Lite Heidi-vibbar på den.

Såhär fin blir Nina i den.

Tågresande i Sverige

I förra veckan spenderade jag en timme med att försöka boka om en tågbiljett som utlovats vara ”ombokningsbar” från Karlstad till Borås. Naiv som jag var började jag med att gå in på stationen i Karlstad för att prata med någon i biljettkassan (jag ville boka om till ett tåg som gick om en timme). Fast den var ju stängd. Som tur var fanns ju biljettautomaterna och där skulle det ju gå lätt att boka om. Trodde jag.. Det visar sig att det enda man kan göra där är att antingen köpa en biljett eller hämta ut en biljett, absolut inte göra något så avancerat som att boka om en biljett..

 

Försöker iallafall komma in i systemet som efter ett tag hänvisar till SJ:s kundtjänst på telefon. När jag ringer dit har jag nummer 27.  Då stegar jag in på Pressbyrån. ”Vi kan boka om biljetter” blir svaret, ”men endast om du bokat dem hos oss. Kolla på Resia”. Jag kollar på Resia och får samma svar med tillägget ”har du köpt biljetten på SJ??” som om det skulle ha varit ett ovanligt konstigt tillvägagångssätt. ”Jag kan hjälpa dig med att köpa en helt ny biljett” säger damen på Resia och lyser upp. ”Eh, tack, men nej tack, jag bokade och betalade för en ombokningsbar biljett av den anledningen att jag kanske skulle behöva BOKA OM DEN”....

 

Jag har dock fortfarande hängt kvar på SJ:s kundtjänst via min kollega. Efter en halvtimme i luren har vi inte kommit någonstans. Till slut får jag tag i den schyssta konduktören på tåget som informerar mig om att " hans syn nog är lite dålig så han kommer nog inte att se om biljetten är för idag eller imorgon”. Tack och lov för det! Väl nere för byte i Göteborg visar det sig att min ursprungsbiljett var en tåganslutning till Borås och att det absolut inte går att byta ut den mot buss. ”Du får köpa en ny biljett” säger tjejen i den kundkassa som faktiskt visar sig vara öppen på Göteborgs Central, ”men köper du den här måste jag lägga till en service-avgift på 30 kronor”.

 

Vid det här laget är jag inte på bästa humör, men tänker att det kanske inte är så schysst att skällla ut just denna tjej eller ifrågasätta vad i hela fridens namn SJ skulle definiera som SERVICE eftersom jag letat efter just detta hela eftermiddagen. Det är ju trots allt inte så att det är billigt att resa tåg i Sverige...

 

Ikväll tänkte jag dock att nu jädrar ska jag skicka ett skarpt och irriterat mail till SJ:s internetkundservice. Så jag googlar SJ Kundservice, klickar på länken och får upp följande meddelande:”This page can’ be displayed”.

 

Jag menar, ALLVARLIGT talat! Nu har jag tappat orken och är glad jag slipper tampas med SJ igen på ett tag....

Från tyst storstadsidyll till bullerområde

Alla som varit och hälsat på oss vet hur tyst det har varit i vårt kvarter. Vi hör nästan inga bilar och har ofta vaknat av fågelsång på sommarmornar. Det har varit otroligt skönt efter att ha bott så länge i en lägenhet med mycket biltrafik utanför. Området här i Ixelles är också känt för att vara lugnt och stilla och huspriserna ligger därefter.

Nu har dock lugnet försvunnit helt och hållet. Alldeles nyligen har politikerna i Belgien med transportministern i spetsen beslutat sig för att ändra de flesta flygrutter från Bryssels flygplats. Så istället för att flyga utanför Bryssels stadsgränser har man beslutat sig för att det bästa är att majoriteten av flygen ska gå ÖVER CENTRALA Bryssel istället med vissa kommuner ännu mer påverkade än andra. Ixelles är en av dem och området vi bor i ligger särskilt illa till. Så numera väcks vi (ja, det är så bullrigt) av flyg som börjar flyga före klockan sex varje morgon och som går var femte minut sju dagar i veckan. Från att ha haft noll flyg per år som flyger över denna del av staden på låg höjd kommer vi nu att få 35,000 om året....

Det har dragits igång en kampanj för att få slut på denna idioti och jag hoppas innerligt att man kommer att lyckas för de ledande politikerna ställer sig oförstående. Själv kan jag inte förstå hur man utan en ordentligt konsekvensanalys och öppen diskussion kan få för sig att lösningen med oväsen från flygplan i kommunerna utanför Bryssel (som inte är tätbefolkade) är att dra flygen in över centrala stan. Det kan bara hända här... Jag hoppas verkligen att denna plan dras tillbaka för gör den inte det kommer vår livskvalitet drastiskt minska. Deprimerande....

Kallt födelsedagssverige

Vi hade en fin vecka i Sverige. Visserligen var vädret rätt trist. Och kallt. Och regnigt. Men, det är ju inget nytt direkt utan exakt samma väder vi hade i december, samt två av tre somrar så vi börjar bli luttrade... Däremot var det väldigt trevligt ur familjesynpunkt med både mammas och farmors födelsedagar, mycket tid för barnen att umgås med kusinerna, samt till och med en jättemysig tjejkväll Borås Downtown:).

Farmors 100-årsdag var en väldigt fin fest där hela stora familjen slöt upp. Jag kan fortfarande inte fatta att farmor är 100 år. Hon ser inte ut att vara äldre än 80 och är förutom sin dåliga hörsel förvånansvärt pigg. Hon har städhjälp en gång i veckan och går till banken för att betala sina räkningar. Och har ett skarpare minne än resten av släkten tillsammans. Man får hoppas att de generna går i arv. Det bästa med farmor är hur snäll och empatisk hon är. Hon bryr sig om andra, gläds för det lilla och håller sig positiv. Och det kan inte alltid vara lätt med tanke på hur många nära och kära hon fått se gå bort. Att få fira en sådan pigg och glad hundraåring var enbart roligt och vi hoppas alla själviskt i familjen att vi får ha kvar henne lite till.

Världens bästa farmor. Still going strong!

Kusinerna och sysslingarna hade jätteroligt ihop!

Coola gänget utanför Ellagården på mammas födelsedag.

Jag fyndade på Myrorna. Bland annat den här jeansjackan för 10 kronor...

Alla tjejerna ute på shoppingtur. Nina i den fina kappan hon fick av farmor och är så förtjust i.

Det här med betyg

En av de mest intressanta saker med att bo utomlands är att man regelbundet får se sina egna värderingar och förutfattade meningar utmanade. Förutfattade meningar som man inte ens ansåg vara förutfattade meningar utan tillhörde den "sanning" om hur saker och ting låg till. Jag tycker väl visserligen att jag aldrig varit direkt svart eller vit i mina resonemang i några sammanhang, vare sig privat eller i arbetslivet, men efter tretton år i Belgien har jag ändrat uppfattning inom flera områden där jag tidigare varit väldigt kritisk och nog också väldigt speglad av svenska värderingar. Nu inser jag mer och mer att det inte finns bara en bra modell utan flera olika möjligheter att nå samma mål.

Ta det här med barnomsorgen till exempel. En anledning till att vi väntade såpass länge med att skaffa barn var att jag kände att jag inte kunde tänka mig att uppfostra barn i Belgien med dess bakvända barnomsorgssystem och auktoritära skolsystem. Fy för att låta de stackars barnen börja skolan vid tre års ålder utan en ordentlig pedagogisk inskolningsperiod, gå långa dagar i en ganska bullrig och sliten skola, och behöva anpassa sig till strikta rutiner så tidigt. Och ja, det var fruktansvärt jobbigt att skola in barnen som inte ens hade fyllt tre när de började, speciellt Oskar, och nej, jag tycker inte det var okej att abrupt bara behöva lämna dem efter en kvart.

Däremot så gick det bra trots allt och de flesta andra förutfattade meningarna har kommit på skam. Lärarna gör fantastiskt roliga och pedagogiska saker med barnen, det blir mycket målande och pysslande och åtminstone en gång i månaden åker man ut på en utflykt, går på bio eller teater eller går till biblioteket. Barnen får lära sig att respektera varandra och lärarna och jag ser hur båda mina barn har blivit väldigt självständiga tidigt.

Det gjorde dock inte att jag  inte oroade mig för Oskar när han började första klass i höstas, knappt sex år gammal. Jag visste att barnen skulle få läxor varje dag och det kändes helt fel. Dessutom var det betyg från första början och ett upplägg som gör att om man har betyg som är riktigt låga så får man gå om ett år. Och jag har alltid tyckt att betyg ska man inte ge små barn för det ger fel signaler, etc. Och jag kan fortfarande tycka att man ska vara försiktig med hur man ger betyg och hur det kommuniceras till barn och föräldrar, men jag har nu sett hur det används i praktiken och nu så tycker jag det inte är så dumt ändå. Nu har det gått bra för Oskar, men även om det inte hade gjort det så innebär det att barn som av någon anledning inte hänger med lika bra fångas upp tidigt av systemet. Oskar går i en kommunal skola och de av er som varit här och sett den vet också att det inte har östs ner pengar på skola och inredning, men hittills känns det som om den pedagogiska inriktningen är helt rätt. På det tredje (av fyra per år) utvärderingssamtalet igår fick vi också veta att Oskar och tre andra barn i klassen som inte har franska som modersmål  får extra lektioner av en särskild lärare som arbetar på att utveckla deras ordförråd. Och det känns ju väldigt positivt.

En annan grej jag gillar skarpt är detta tidiga utvecklande av självständighet och öppenhet. I juni åker Oskars klass på en tre-dagars skolresa till landet. Och det handlar inte om något man kan välja. Nej, nej, här i Belgien är det regler som gäller och alla sexåringar ska med på denna resa, det är obligatoriskt. Jag hade hört talas om dessa resor när Oskar var yngre och tyckte då att det kan ju inte vara rätt att man inte får bestämma själv. Och kanske kan det vara jobbigt för en del barn, men när jag ser på barnen i Oskars klass så känns det väldigt mycket som  om de grejar det allihop. Och kommer ha fantastiskt roligt på kuppen. Mitt sexåriga jag hade inte gillat det, men jag har nu insett att Oskar är inte som jag och trots att det varit tufft ibland här med de krav som ställs på barnen vid tidig ålder så har det hjälpt honom att blir mycket mer framåt och trygg än jag var i samma ålder. Och det viktigaste av allt är att barnen trivs. Jag har väl fortfarande nånstans tyckt att jag velat se mina barn i en svensk skolmiljö, men det handlar mer om mig än dem och så länge det går bra för dem ska jag också att inte försöka oroa mig i onödan.

Såhär ser betygen ut. Vi har oroat oss lite för hur det skulle gå med läsningen och skrivandet för franska är sannerligen inget lätt språk med alla dessa bokstäver som uttalas på olika sätt och som inte hörs, men efter en svacka i höstas kom Oskar hem med så fina betyg (10 högst) att jag blev löjligt stolt.

Barnen får också omdömen i uppförande...

Och sedan ett övergripande skriftligt omdöme.

Sommaren i mars fortsätter

Det blir mycket inlägg med tema väder här. Och för ovanlighetens skull beror det på att vädret är så otroligt fint. Och varmt. Idag har vi åter igen gått runt i shorts och linne i trädgården och förundrat oss över att det faktiskt bara är mars. Helt underbart både för kropp och själ. Fint väder när man är ledig får alltid mig på bra humör!

Idag tog vi oss till plantskolan. Jag var trött på den skruttiga ljungen som fanns i krukor när vi flyttade in och idag drog jag upp allihop (eller rättare sagt så delegerade jag åt min assistent att dra upp dem för mig). Istället köpte jag en massa lavendelplantor som jag vet trivs härnere och som förhoppningsvis ger mig semesterkänsla även hemma i trädgården. Förutom lavendel köpte jag två gula buskrosor (ytterligare ett oslagbart tips om man bor i ett bra klimat för de växer så det knakar), en blå klematis, förgätmigej, lite nya kryddväxter och lite annat smått och gott. Nu hoppas jag bara att de förbaskade mördarsniglarna håller sig undan...

Om vädret har varit bra och soligt har humöret på barnen varit mer blandat. Av någon anledning så retar sig barnen på varandra konstant just nu och det bråkas mycket mer än tidigare. Och gud vad man blir trött på det eviga "mamma, Nina sa att... mamma, Oskar tog min leksak... mamma, Nina nyps... mamma....Oskar, slåss". Dessutom så har Nina hamnat i en fas (och jag kallar det fas som man gör när man desperat väntar på att beteendet ska gå över) där den minsta lilla motgång blir oöverkomlig, tårarna sprutar för minsta lilla och det gnälls sjuttioelva gånger om dagen. Det är svårt att hitta tålamodet med det när det upprepas i ett... Drama queen är bara förnamnet på Nina just nu. Fast det ska tilläggas att hon har varit trött och hängig sedan Lanzarote med en envis förkylning och hosta som inte försvinner så humöret är nog inte på topp alla gånger av den anledningen.

Just nu tycker jag dock ärligt talat att det är väldigt skönt att barnen är på väg i säng så att det blir lite lugn och ro hemma. Imorrn spenderar vi dagen med kompisar och deras barn tack och lov så då blir det nog roligare för alla inblandade...

En fredag vid våffelbilen då alla håller sams....

På plantskolan då jag lätt kunna köpa tre gånger så mycket som jag gjorde om jag haft en större trädgård.

Här är ett utval av det som kom med hem.

Det här är Oskars inköpslista inför middagen...

...som bestod av årets första BBQ som kunde åtnjutas ute i solen.

Här lyckas faktiskt barnen leka ihop utan att bli irriterade i säkert en kvart...

Mer vår

Det är dåligt med uppdateringarna här. Igen... Löpskorna har stått och samlat damm i fyra veckor.. Orsak: den gamla vanliga. Mycket att göra på jobbet, lite ork och uppbokade helger. Plus att jag ärligt kan känna att efter att ha suttit framför en dator och formulerat olika typer av texter och mail hela dagen så vill jag bara koppla bort när jag kommer hem. Dessutom har jag haft en stor, härlig hög med böcker som lockar när barnen gått och lagt sig. Har lagt lite mer energi på instagram och det är kanske lite fånigt med tanke på att jag har 5 followers i nuläget.....

Men, jag tycker väl ändå att ska man ha en blogg så får man åtminstone vara aktiv en gång i veckan som minimum och samma gäller löpningen. Såhär kommer ett inlägg och i eftermiddag blir det förhoppningsvis en löprunda!

Våren fortsätter i Bryssel. Vädret har varit blandat, men så sent som i torsdags hade vi 22 grader i skuggan (igen). Underbart att kunna sitta ute en timme eller två på terassen då. Än så länge har jag lyckats behålla lite av solbrännan från Lanzarote eftersom vi faktiskt haft fint väder på helgerna.

Det kliar nu i fingrarna vad gäller att plantera lite nytt i trädgården. Älskar att åka till handelsträdgården och plocka på mig nya plantor. Vi har ju ett bra klimat härnere så det mesta trivs. Hortensia är en favorit som växer tacksamt här och också trivs i kruka. Funderar också på en till rosbuske i rabatten och ett par storblommiga klematis. Vad gäller tips för vad man ska ha i sin trädgård (@mrsbookpond och hennes trädgårdsinlägg häromveckan) tycker jag man ska tänka på när man spenderar mest tid i trädgården och om man har hjälp med vattningen när man åker på semester. I torpet vill jag helst ha blommor som blommar sent eftersom vi inte kommer dit förrän i mitten av juli, medans jag i Bryssel vill se min klematis i juni (det finns ju sorter som blommar tidigt och andra som blommar sent). Jag älskar lavendel eftersom de påminner mig om semester i Provence. Dessutom kan de överleva att torka ut och är alltså inte känsliga när man åker bort. Bättre i stora krukor än direkt i landet i min erfarenhet. Pelargonier tål också en hel del och kan dessutom tas in i förråd över vintern för att övervintra.

Något jag aldrig behövt tänka på tidigare, men som jag tyvärr fått en hel del erfarenhet av här är mördarsniglar. En av dessa exemplar åt upp en halvt uppvuxen solros på ett halvt dygn förra sommaren... Jag har kommit på att de inte gillar pelargonier och krasse iallafall...

Dessa fina påskliljor fick vi i inflyttningspresent förra året, då i en liten korg. Jag sparade lökarna och sedan var det faktiskt min snälla mamma som planterade dem i rabatten förra året. Visst blev det fint!

Vi har varit mycket i parken på helgerna, antingen med kompisar eller själva. Nina är riktigt duktig på att cykla nu och det ska bli kul att arrangera en längre cykelutflykt med familjen längre fram i vår.

Hon har fått överta Oskars cykel, men med en lila cykelkorg med prinsessor på var det inga problem;).

Här i parken tillsammans med en av hennes bästa kompisar Sara.

På väg ut på shoppingtur med farmor och mamma. Farmor köpte Nina en chic mörkblå vårkappa som hon är väldigt glad för. "Nu ser vi likadana ut mamma" säger hon stolt...

 Igår var vi ute hela familjen och shoppade lite ihop. Till lunch ville barnen helst gå till MacDonalds och äta chicken nuggets. Vi lyckades övertyga dem att gå på en japansk restaurang istället och lovade att deras "chicken nuggets" skulle vara lika goda. Det gick bra och barnen åt hyfsat. Sedan fick dock Nina mystiska röda utslag över hela kroppen. Vi misstänkte scharlakansfeber eftersom hon också hade lite feber, men efter tre timmar på akuten fick vi beskedet att det till 90% säkerhet var en matallergi. Mot något på den japanska restaurangen....

Oskar fick som tur var ingen allergisk reaktion. Och efter att ha fått hjälp av servitören att fixa barnvänliga pinnar så åt han riktigt bra. Stora killen...

I veckan var Lars hos vår veterinär och hämtade hem urnan med Zoras aska. Även om jag nu har vant mig vid att hon är borta så hamnar jag regelbundet i olika situationer där jag saknar henne alldeles gränslöst. Ofta när jag ser andra hundar på stan.

Som den här fina gamla tiken jag såg i veckan. Hon påminde mig otroligt mycket om Zora under hennes sista år. Gamla hundar utstrålar ett alldeles speciellt lugn...

Mycket sol, en hel del avkoppling, en nypa bad och överdosering på sjukdom

Vi hade en fin semester. Trots allt... Båda barnen sjuka fem och sex dagar av sju var ju ingen höjdare och att behöva uppsöka läkare på semestern och få beskedet ingen pool och ingen glass var ju inte så kul direkt. Dessutom var vi lite oroliga ett tag för det är ovanligt att barnen är sjuka med feber så länge. Det har faktiskt inte hänt sedan, nej, det har faktiskt aldrig hänt tidigare så det var ju typiskt att det sammanföll med semesterveckan. Fast man får väl vara glad att vi inte kom iväg på någon skidsemester som vi först tänkt. Det gick ju ganska bra att återhämta sig i värmen på Lanzarote och barnen kunde ändå vara en hel del utomhus. Vi struntade efter några dagar i glassförbudet och tillät barnen att bada i poolen sista dagen. Någon måtta får det ju vara på besvikelserna.

Väl hemma i Belgien fortsatte sommaren. Lördags var den varmaste 8 mars sedan 1833 tydligen och igår hade vi 22 grader i skuggan. På terassen var det nästan precis lika varmt som i Puerto del Carmen. Och mindre blåsigt... Det fina vädret fortsätter veckan ut så det är ju typiskt att jag har otroligt mycket att göra på jobbet dessa dagarna. Arbetsgruppsmöten, ledningsgruppsmöte, styrelsemöte, två Kommissionsmöten för att inte tala om allt jobbet med att förbereda alla dokument före och efter möten. Jag avskyr att skriva mötesprotokoll.

Här kommer iallafall några smakprov från semestern och i den här förskönade bloggversionen syns det inte att någon är sjuk;).

Det är kargt, men vackert på Kanarieöarna.

Nere i hamnen fanns en perfekt stenstrand att leta fina snäckor och slipade glasbitar på.

Fast det räckte att doppa fötterna för det var inte så varmt i havet.

Här trodde vi att Oskar hade återhämtat sig. Vi hade fel...

Som tur var hade vi en stor härlig terass med sol nästan hela dagen så där hängde vi mycket. Oskar lärde morfar att spela Finns i sjön.

En glad, men något trött tjej inne på fjärde dagen med feber.

Mycket trevlig middag på Casa Rojo. Mycket gott humör. Mycket gott vin... Lanzarote har flera stycken riktigt goda vita viner.

Oskar och Ninas kattkompis. Det fanns många halvtama katter i hamnområdet.

Mys på terassen.

Nina var med ute på kvällarna trots att hon var trött. Villkoret var dock att flamencoklänningen skulle på. Jackan är den jag hade i mitten av 70-talet. Finsk kvalitet, lika fin nu som den var då.

 

Tio år med Zora

Vårt hus är tyst. Jag har egentligen aldrig funderat över vilken dimension det har givit till vårt hem att Zora alltid varit hemma i lägenheten, huset eller torpet när vi kommit hem. Har hon inte varit med oss har hon  rusat ut med svansen i vädret för att hälsa oss välkomna som om att träffa oss var det bästa som kunde hända. Vare sig man hade varit borta tio minuter eller några timmar. Varje gång:).

Zora kunde ju inte göra så mycket med oss de sista två åren för hon var för trött. Nu när hon är borta kommer fler och fler minnen från de tidigare åren. Hon var sannerligen med oss nästan överallt. Hon har varit på otaliga pubar, fik och cocktailbarer, legat och sovit under stärkta linnedukar på michelinrestauranger, simmat med oss såväl i Eggvena som på Rivieran, varit med och seglat på västkusten och låtit barnen hänga på henne som jobbiga bebisar med oändligt tålamod. Efter att ha lämnat Oskar hos en kompis i eftermiddag gick jag i de parker vi gick långa promenader med Zora  när hon var yngre. På den tiden fick hon i snitt två och en halv timmes motion om dagen. Det var rätt bra för oss också. Den vardagsmotion man får som hundägare är både regelbunden och effektiv. Och man kommer ut i alla väder..

Jag håller på att sätta ihop ett album med Zorabilder för både barnens och vår egen skull. Idag fick vi fina bilder från den tiden familjen bara bestod av Zora. När jag tittar på de bilderna så påminns jag om hur energisk och pigg hon var på den tiden och hur gammal och trött hon var när hon dog. Jag har funderat på varför det kändes så jobbigt att ta beslutet om avlivning även om vi visste att det var helt rätt beslut vid rätt tidpunkt.  Jag tror det handlar om att även om ens hund är gammal så har även en gammal hund endast en mental förståelse som en två-åring. Det innebär att även om en hund kan förstå att den är sjuk så kan den aldrig riktigt förstå vad som händer och du kan som ägare inte förklara.

Den oskyldighet, tillgivenhet och totala tillit som din hund visar dig är det som gör att bandet mellan människa och hund blir så starkt, men det gör det också svårt att släppa taget. Jag är glad att jag var med i dödsögonblicket, men jag vet från vår veterinär att många hundägare inte orkar med det. Dödsögonblicket stannar på näthinnan och det är jobbigt att återuppliva den stunden. Men med hundägarrollen kommer också ansvaret att se till att din hund är trygg ända till slutet. Jag var inte lika förberedd på den stunden som jag trodde. Jag förstod inte skillnaden på det rationella tänkandet och den känslomässiga reaktionen. Dessutom vill man inte tänka på den stunden förrän det är absolut nödvändigt.

Jag var ute och sprang idag. Som vanligt var det mycket människor ute. Och fullt med hundar. Bland annat ett par med barnvagn och hund. Det påminde mig om oss när Oskar var bebis. Det var en fin tid. Nu får vi ta tiden att sörja och se tiden an för att fundera på om det blir fler hundar i den här familjen i framtiden.

Tack Ola för alla fina seglarbilder

Att säga farväl

Idag var vi tvungna att ta farväl av vår älskade hund. Vi fick fem extra veckor med henne då vi kunde skämma bort henne och ta hand om henne på bästa sätt, men nu orkade hon inte längre. Igår slutade hon äta, benen bar henne inte längre och vi såg på henne att nu var det riktigt jobbigt. I förmiddags kom därför vår underbara veterinär hit för att avliva henne. Och det var hemskt att gå igenom även om vi visste att det här var rätt beslut. Nu efteråt går jag runt med vad som känns som ett stort hål i hjärtat och det är olidligt tomt i huset. Det är svårt att förklara om man inte har husdjur själv, men efter att ha levt med Zora i över tio är känns det helt overkligt att hon inte längre ska vara med på vår fortsatta familjeresa.

Jag vill komma ihåg Zora när hon var piggare. Som här i Borås när Oskar var liten. Jag är såklart inte objektiv, men hon var en sådan fantasiskt vacker hund. Och snällare hund fick man leta efter. Jag är så glad att vi valde att ge en hund från ett hundhem en ny chans. Vi hade så många fina år ihop. Jag saknar dig så gumman.

Vi har haft fantastiska somrar med Zora i torpet. Hon älskade trädgården och att skälla på förbipasserande var väldigt poppis.

Familjen har beslutat att begrava henne i Eggvena. "Vi får inte glömma att ge henne våra teckningar när vi begraver henne mamma" påminde Oskar mig om.

"Min bästa hund" enligt Oskar.

"Min fina, söta Zora" sa Nina imorse när hon tog farväl.

Zora, 9 juni 2001 - 14 februari 2014. Du saknas oss. Finns det en hundhimmel så är du där och springer nu.