...innan jag börjar jobba känns det allt lite nervöst. Det var två år sedan jag jobbade heltid sist, mer än fyra år sedan jag satt i en kontorsmiljö, cirka fem år sedan jag hade koll på alla de policyområdena på miljöområdet jag nu ska ansvara för. Och just det ja, chef för ett eget kontor har jag aldrig varit innan.
För att handskas med den undantryckta stressen som jag inte förrän den sista veckan tillåtit att störa mig nämnvärt har jag på hemmaplan börjat fara runt som en stolle för att fixa allt som kan fixas kan innan Den Stora Dagen. Mitt listblock har använts flitigt, böcker i bokhyllor har omorganiserats, förvaringslösningar till allt från kläder till leksaker har utsetts, nya hushållsinköp som frys, teve och bättre teve-abonnemang har planerats, jobbkläder har strykts och hängts i färgordning i garderoben, skor har putsats och böcker för lediga stunder (får jag några lediga stunder?) har bunkrats etc. etc.
Jag fattar ju att detta beteende har sitt ursprung i min oförmåga att just nu kontrollera hur jobbsituationen kommer att bli och att jag därför lägger allt fokus på det jag kan bestämma över. På något ologiskt sätt känns det ju som om att livet kommer att ändras radikalt nu framöver och som att det kommer att bli någon slags brytpunkt à la Före och Efter och det gör ju att det inte bara känns som att börja ett nytt jobb, men också på något sätt att börja ett nytt liv. Jag har haft fem olika jobb i Bryssel under åren så att byta jobb i sig är inte egentligen en större grej för mig för det har alltid gått bra, men denna gången känns det som En Riktigt Stor Grej. Med potential att leda till stora förändringar. Som Australienresan 1991, som utlandsstudierna 1995, som flytten till Belgien 2000, som födseln av mina barn 2007 och 2009.
Alla dessa händelserna ledde till vilt olika, men ganska stora förändringar hos mig personligen och jag har en känsla av att detta karriärsteg kan ha samma potential. I samma riktning hoppas jag så att jag inte bryter den positiva cirkeln:).
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Hoppsan sa
Man använder nog inte det roligaste språket med barnen alla gånger. Iallafall inte hos oss när man titt som tätt får upprepa saker hundra gånger, vänta i evigheter på att något ska bli gjort, eller då man får svara på samma fråga fyra gånger i sträck utan att svaret verkar registreras av frågeställaren.
Det är ju som det är och jag är nog inte den enda som blir irriterad av allt tjafs. Däremot slog det mig alldeles nyss att de små liven ju gärna upprepar vad man sagt och man kanske därför om inte annat skulle tänka på hur man får fram sitt budskap bättre ibland.
Såhär svarade nämligen Oskar under vår ritsession på min uppmuntran att han skulle hålla kritan på rätt sätt:
"Men, HERRE gud, VAD du TJATAR mamma", detta följt av lite besviket huvudskakande och en stor suck. Väldigt lik den mimik jag antar jag använder titt som tätt med honom i stunder jag anser han inte lyssnar eller gör tvärtemot vad jag säger. Där fick man sig en tankeställare;).
Det är ju som det är och jag är nog inte den enda som blir irriterad av allt tjafs. Däremot slog det mig alldeles nyss att de små liven ju gärna upprepar vad man sagt och man kanske därför om inte annat skulle tänka på hur man får fram sitt budskap bättre ibland.
Såhär svarade nämligen Oskar under vår ritsession på min uppmuntran att han skulle hålla kritan på rätt sätt:
"Men, HERRE gud, VAD du TJATAR mamma", detta följt av lite besviket huvudskakande och en stor suck. Väldigt lik den mimik jag antar jag använder titt som tätt med honom i stunder jag anser han inte lyssnar eller gör tvärtemot vad jag säger. Där fick man sig en tankeställare;).
måndag 29 augusti 2011
IKEA-besvikelse
I helgen var vi hela familjen på IKEA för att kolla upp lite bättre garderobs- och andra förvaringslösningar. Det är hopplöst att bo i en lägenhet utan ordentlig vind eller källare så nu får vi ta till det stora artilleriet och satsa på rejäla garderober och byråer.
Barnen tyckte det var superkul att springa runt bland möblerna, men det var inte helt lätt att hålla koll på dem och Nina som var på bushumör lyckades springa bort på textilavdelningen när vi tittade bort en sekund. Hon var bara borta en minut och hittades storskrattande på kuddavdelningen, men det får en att inse hur snabba de är i den åldern.
Det bästa med att gå på IKEA utomlands är att gå in i den svenska matbutiken som alla IKEA-affärer är utrustade med. Där har man kunnat hitta massa gott svenskt godis, kakor, chips, kaviar, knäckebröd, gravad lax, sill, öl, cider och en massa annat. Jag gick alltså glad i hågen dit med barnen. Jag kan lätt spendera en 35 euros bara där. Denna gången gick jag dock snopen därifrån efter att ha betalat 2 euros för två paket kardemummaskorpor. Man har nämligen slutat att sälja alla märkesvaror man alltid haft tidigare. Numera finns bara det egna märket IKEA Food och det är inte alls lika intressant eller gott. Jag blev sååå besviken! Nu får man alltså vara hänvisad till den svindyra skandinaviska affären i stan om man blir sugen på något svenskt. Stort minus i kanten till IKEA för detta beslut!
Barnen tyckte det var superkul att springa runt bland möblerna, men det var inte helt lätt att hålla koll på dem och Nina som var på bushumör lyckades springa bort på textilavdelningen när vi tittade bort en sekund. Hon var bara borta en minut och hittades storskrattande på kuddavdelningen, men det får en att inse hur snabba de är i den åldern.
Det bästa med att gå på IKEA utomlands är att gå in i den svenska matbutiken som alla IKEA-affärer är utrustade med. Där har man kunnat hitta massa gott svenskt godis, kakor, chips, kaviar, knäckebröd, gravad lax, sill, öl, cider och en massa annat. Jag gick alltså glad i hågen dit med barnen. Jag kan lätt spendera en 35 euros bara där. Denna gången gick jag dock snopen därifrån efter att ha betalat 2 euros för två paket kardemummaskorpor. Man har nämligen slutat att sälja alla märkesvaror man alltid haft tidigare. Numera finns bara det egna märket IKEA Food och det är inte alls lika intressant eller gott. Jag blev sååå besviken! Nu får man alltså vara hänvisad till den svindyra skandinaviska affären i stan om man blir sugen på något svenskt. Stort minus i kanten till IKEA för detta beslut!
fredag 26 augusti 2011
Det där familjepusslet
Oskar vägrade att gå till gymnastikskolan imorse. Vi lockade med både glass i eftermiddag och en ny bok som belöning, men det var lönlöst. Han kastade sig på golvet och skrek och gapade och ville absolut inte gå. Skolan var dum, Adam var dum och allt annat var också dumt...
Så trots att vi försökte att övertyga honom att gå så var det lönlöst eftersom han var halvt hysterisk till slut. Så nu sitter han hemma hos mig och Nina och det känns som ett misslyckande. Ett misslyckande på så sätt att detta var en skola med sport och gymnastik som han gillar och någonstans han kunde gå tillsammans med sin bästa kompis och ändå gick det inte. Tre dagar och sedan var det stopp. Och nu är det massa tjafs om att han inte vill gå i riktiga skolan nästa vecka heller.
Jag tror nog att riktiga skolan kommer att gå bättre för där har han trivts så bra och ja, jag fattar att det kan vara en omställning att komma tillbaka till Bryssel och med en gång gå själv på något nytt, men jag tror också det är en personlighetsfråga. Oskar är mycket mer tillbakadragen än Nina och är nog lik mig som barn och är därför ganska blyg i nya situationer. Jag hoppas språket kan vara nyckeln till förändring, men måste erkänna att jag oroar mig lite för alla dessa lov som han har varje läsår.
Kidsen härnere är lediga i snitt 15 veckor om året och det går ju knappast ihop med våra fem veckors semester. Om det fungerar dåligt med sådana här aktivitetsskolor (jag hoppas innerligt att det bara är en fas) så vet jag ärligt talat inte hur vi ska lösa det hela framöver. Det är ju inte så att man har några mor- eller farföräldrar som kan hoppa in några dagar här eller där på något enkelt sätt. Mina föräldrar bor för långt bort och Lars föräldrar som ju iallafall bor en bilresa bort jobbar ju fortfarande två år efter pensionsåldern. Man får väl hoppas att Oskars självförtroende växer för det är fruktansvärt jobbigt att behöva lämna sina barn någonstans när de gråter helt hysteriskt när man går...
Så trots att vi försökte att övertyga honom att gå så var det lönlöst eftersom han var halvt hysterisk till slut. Så nu sitter han hemma hos mig och Nina och det känns som ett misslyckande. Ett misslyckande på så sätt att detta var en skola med sport och gymnastik som han gillar och någonstans han kunde gå tillsammans med sin bästa kompis och ändå gick det inte. Tre dagar och sedan var det stopp. Och nu är det massa tjafs om att han inte vill gå i riktiga skolan nästa vecka heller.
Jag tror nog att riktiga skolan kommer att gå bättre för där har han trivts så bra och ja, jag fattar att det kan vara en omställning att komma tillbaka till Bryssel och med en gång gå själv på något nytt, men jag tror också det är en personlighetsfråga. Oskar är mycket mer tillbakadragen än Nina och är nog lik mig som barn och är därför ganska blyg i nya situationer. Jag hoppas språket kan vara nyckeln till förändring, men måste erkänna att jag oroar mig lite för alla dessa lov som han har varje läsår.
Kidsen härnere är lediga i snitt 15 veckor om året och det går ju knappast ihop med våra fem veckors semester. Om det fungerar dåligt med sådana här aktivitetsskolor (jag hoppas innerligt att det bara är en fas) så vet jag ärligt talat inte hur vi ska lösa det hela framöver. Det är ju inte så att man har några mor- eller farföräldrar som kan hoppa in några dagar här eller där på något enkelt sätt. Mina föräldrar bor för långt bort och Lars föräldrar som ju iallafall bor en bilresa bort jobbar ju fortfarande två år efter pensionsåldern. Man får väl hoppas att Oskars självförtroende växer för det är fruktansvärt jobbigt att behöva lämna sina barn någonstans när de gråter helt hysteriskt när man går...
torsdag 25 augusti 2011
Föräldrarättigheter
Denna veckan har Oskar gått på gymnastikskola. Det är vanligt att barn från tre års ålder går på speciella aktiviteter under alla dessa lov som skolbarnen har och vi skrev in Oskar tillsammans med Adam på kommundelens sportaktiviteter. Tyvärr har det inte gått helt smidigt för han har varit ledsen varje morgon och då är det inte kul att lämna en såpass liten kille, speciellt inte i en fransk miljö. Han har haft det roligt senare på dagen har vi fått höra, men imorse låste det sig helt och Lars fick ta med honom hem igen. Jag hoppas kunna övertala honom att gå imorrn, men vi får se hur det går för det känns inte roligt att tvinga honom heller.
Jag oroar mig lite för hur det ska gå just på alla dessa lov framöver och hur fritidsaktiviteterna kommer att fungera i skolan. Visserligen tror jag att fritidstiden kommer vara relativt smidigt för det är ju i samma lokaler även om det är med annan personal, men det här med lov kan ju bli knivigt. Ta i trä också för att vi får friska barn i höst för i ett land där man inte får lov att ta ledigt för vård av barn ligger man ju rätt risigt till.
Det är inte för inte att man ibland ifrågasätter valet att bo just härnere där ingenting direkt görs enkelt för småbarnsföräldrar. Nu hävdar jag inte att man nödvändigtvis alltid får stor acceptans och stöd från sin arbetsplats hemma i Sverige för upprepat vabbande, långa föräldraledigheter, semestrar som späs på med några av alla dessa sparade föräldradagar man alltid tycks ha på lager, eller deltidsarbete, men just detta att man har rättigheten som förälder att göra så är verkligen fantastiskt bra. Jag avskyr att man här alltid måste vara beroende av en förstående arbetsgivare för att få till en arbetssituation som går ihop med familjelivet och att man på så sätt alltid ligger i underläge. Det spär på den stress som alltid ändå finns närvarande i småbarnslivet och gör att man tyvärr inte alltid kan välja det som är bäst för barnen och familjen...
Jag har dock varit tydlig på mitt nya jobb med att jag kommer att jobba flexibelt för att klara av både jobb och familj och Lars har turen att ha en mycket bra chef som tillåter honom att kunna ta större delen av eftermiddagshämtningarna nu framöver. Jag hoppas ingenting sätter käppar i hjulet för det upplägget.
Vi funderar även på att hitta någon som kan hämta Oskar på skolan ett par dagar i veckan. Dels för att det kan vara skönt att komma ifrån den stimmiga miljön tidigare, men dels också för att han ska kunna få någon som pratar franska med honom enskilt. Han trivs som tur är väldigt bra i skolan, men han kan faktiskt inte vara sig själv så länge han inte pratar franska med lärare och kompisar. Även om jag inte är oroad över att det tar tid för honom att komma till det stadiet så känner jag att vi måste ta itu med det i höst om ingenting förändras. Jag anser fortfarande att det är otroligt positivt att våra barn blir trespråkiga och får bo i ett annat land med allt vad det innebär, men det hindrar inte att jag är väl medveten om att vi inte nödvändigtvis gjort livet enkelt för Oskar och Nina....
Jag oroar mig lite för hur det ska gå just på alla dessa lov framöver och hur fritidsaktiviteterna kommer att fungera i skolan. Visserligen tror jag att fritidstiden kommer vara relativt smidigt för det är ju i samma lokaler även om det är med annan personal, men det här med lov kan ju bli knivigt. Ta i trä också för att vi får friska barn i höst för i ett land där man inte får lov att ta ledigt för vård av barn ligger man ju rätt risigt till.
Det är inte för inte att man ibland ifrågasätter valet att bo just härnere där ingenting direkt görs enkelt för småbarnsföräldrar. Nu hävdar jag inte att man nödvändigtvis alltid får stor acceptans och stöd från sin arbetsplats hemma i Sverige för upprepat vabbande, långa föräldraledigheter, semestrar som späs på med några av alla dessa sparade föräldradagar man alltid tycks ha på lager, eller deltidsarbete, men just detta att man har rättigheten som förälder att göra så är verkligen fantastiskt bra. Jag avskyr att man här alltid måste vara beroende av en förstående arbetsgivare för att få till en arbetssituation som går ihop med familjelivet och att man på så sätt alltid ligger i underläge. Det spär på den stress som alltid ändå finns närvarande i småbarnslivet och gör att man tyvärr inte alltid kan välja det som är bäst för barnen och familjen...
Jag har dock varit tydlig på mitt nya jobb med att jag kommer att jobba flexibelt för att klara av både jobb och familj och Lars har turen att ha en mycket bra chef som tillåter honom att kunna ta större delen av eftermiddagshämtningarna nu framöver. Jag hoppas ingenting sätter käppar i hjulet för det upplägget.
Vi funderar även på att hitta någon som kan hämta Oskar på skolan ett par dagar i veckan. Dels för att det kan vara skönt att komma ifrån den stimmiga miljön tidigare, men dels också för att han ska kunna få någon som pratar franska med honom enskilt. Han trivs som tur är väldigt bra i skolan, men han kan faktiskt inte vara sig själv så länge han inte pratar franska med lärare och kompisar. Även om jag inte är oroad över att det tar tid för honom att komma till det stadiet så känner jag att vi måste ta itu med det i höst om ingenting förändras. Jag anser fortfarande att det är otroligt positivt att våra barn blir trespråkiga och får bo i ett annat land med allt vad det innebär, men det hindrar inte att jag är väl medveten om att vi inte nödvändigtvis gjort livet enkelt för Oskar och Nina....
onsdag 24 augusti 2011
Skärpning
Står i badrummet och tittar mig i spegeln. Undrar vad det är som har fastnat på vänster sida av min blus. Inser att det är ett stort tvättmärke som sitter på insidan i vanliga fall. Fast inte idag då. Har gått med vrängd blus med väl synliga sömmar hela eftermiddagen och visat mig för folk på buss, skola och lekplats. Utan att någon för den delen kläckt att jag ser ut som jag gör.
Hur hopplöst disträ får man bli. Är det en åldersgrej? Har en känsla av att detta aldrig skulle hänt mig i 20-årsåldern... Man får hoppas att återgången till arbetslivet dammar av mitt klädesintresse som trots allt ligger någonstans och slumrar.....
Nu hopp i säng för lite tevetittande på SVT Play. Det är verkligen toppen att man känner någon som har fixat så att detta funkar för mig också härifrån. Tack igen!
Hur hopplöst disträ får man bli. Är det en åldersgrej? Har en känsla av att detta aldrig skulle hänt mig i 20-årsåldern... Man får hoppas att återgången till arbetslivet dammar av mitt klädesintresse som trots allt ligger någonstans och slumrar.....
Nu hopp i säng för lite tevetittande på SVT Play. Det är verkligen toppen att man känner någon som har fixat så att detta funkar för mig också härifrån. Tack igen!
måndag 22 augusti 2011
Tillbaka till allvaret
Även långa semestrar tar slut någon gång och nu är vi tillbaka i Bryssel efter mer än sex härliga och mestadels avkopplande veckor i Sverige. Det känns inte som om man kan klaga på att vara hemma i vardagen efter att ha haft sommarledigt så länge, men oavsett hur länge man är borta tycker jag alltid det känns lite vemodigt när sommaren tar slut, dagarna blir kortare och höstens allvar kommer närmare inpå knuten...
Att jag just iår ska börja ett nytt jobb där det kommer att krävas mycket av mig gör det inte lättare att acceptera just denna höst kanske. Jag vet med mig att oavsett hur väl jag försöker förbereda mig mentalt, hur många organisationslistor jag skriver på jobbet och hemma, hur mycket vi än försöker effektivisera alla hämtnings- och lämningschema, hundpromenader, middagslagningar och annat så kommer det att bli en rejäl utmaning att jobba heltid båda två nu framöver. Jag tänker positivt och hoppas och tror att det kommer att gå, men tycker ändå det är bra att vara realistisk och inse att det nog kommer finnas dagar där man kämpar med både trötthet, jobbdeadlines, griniga barn och regntunga höstdagar och att det inte kommer kännas toppen direkt.
Jag gillar dock tänkandet om acceptans som tas upp i boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Jag har inte läst den själv, men den recenseras av A-Lo här och verkar riktigt intressant. Synd att jag inte hann få med den hit hem för den hade jag nog kunnat dra nytta av nu framöver.
Just nu försöker jag att sakta, men säkert förbereda mig på det som komma ska, d.v.s ett heltidsjobb från 1 september, utan att för den delens skull oroa mig i förväg för vad som skulle kunna gå fel, eller kännas jobbigt. Tids nog sitter man ju där uppe i smeten och erfarenheten har lärt mig att i de allra flesta fall så är jag ganska bra på att lösa problemen när de dyker upp. Jag gillar följande ordspråk som i mitt tycke sammanfattar problematiken med att oroa sig riktigt bra.
"Worry is like a rocking chair, it gives you something to do but doesn't get you anywhere".
"Worry is interest paid in advance for a debt you may never owe".
Ja, ja, nog om detta. Tillbaka till sista veckan av vår torpvistelse då vi hann med en hel del trots envisa regnområden och störtskurar som dök upp var och varann dag. Vi slet i över en vecka med att måla om friggeboden. Det tog längre tid än förväntat, mest för att vi var tvungna att byta ut över mer än tjugo plankor nederst på fasaden eftersom de var helt ruttna och för att skrapningen av den gamla färgen var tidsödande.
Såhär såg alltså flera plankor ut och då var det inte mycket att göra förutom att byta ut dem i nederkant.
Efter skrapning kommer grundfärgen....
...och efter grundfärgen kom äntligen den röda färgen Oskar hade väntat på:).
Både Nina och Oskar hjälpte pappa att mäta och såga brädor.
Såhär såg det ut innan vi satte igång...
...och så här fint blev det när vi äntligen blev färdiga!
Det har varit jätteroligt att kunna träffa familj och vänner så mycket i sommar. Oskar och mormor har ett speciellt band.
Och Nina är fortfarande "moffas tjej" varje gång man frågar;).
Zora hade det också skönt i torpet och vi håller tummarna för att det inte var sista sommaren hon var med oss där.
Vi hann med att fira vår 15-årsdag i torpet också. Tänk vad tiden går.... På menyn: Bollinger champagne, havskräftor....
..följt av oxfilé med kantarellsås.. Jädrans, så gott det var. Speciellt havskräftorna. De ser jag inte ofta i fiskaffärer härnere så de kan jag riktigt gå och längta efter...
Att jag just iår ska börja ett nytt jobb där det kommer att krävas mycket av mig gör det inte lättare att acceptera just denna höst kanske. Jag vet med mig att oavsett hur väl jag försöker förbereda mig mentalt, hur många organisationslistor jag skriver på jobbet och hemma, hur mycket vi än försöker effektivisera alla hämtnings- och lämningschema, hundpromenader, middagslagningar och annat så kommer det att bli en rejäl utmaning att jobba heltid båda två nu framöver. Jag tänker positivt och hoppas och tror att det kommer att gå, men tycker ändå det är bra att vara realistisk och inse att det nog kommer finnas dagar där man kämpar med både trötthet, jobbdeadlines, griniga barn och regntunga höstdagar och att det inte kommer kännas toppen direkt.
Jag gillar dock tänkandet om acceptans som tas upp i boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Jag har inte läst den själv, men den recenseras av A-Lo här och verkar riktigt intressant. Synd att jag inte hann få med den hit hem för den hade jag nog kunnat dra nytta av nu framöver.
Just nu försöker jag att sakta, men säkert förbereda mig på det som komma ska, d.v.s ett heltidsjobb från 1 september, utan att för den delens skull oroa mig i förväg för vad som skulle kunna gå fel, eller kännas jobbigt. Tids nog sitter man ju där uppe i smeten och erfarenheten har lärt mig att i de allra flesta fall så är jag ganska bra på att lösa problemen när de dyker upp. Jag gillar följande ordspråk som i mitt tycke sammanfattar problematiken med att oroa sig riktigt bra.
"Worry is like a rocking chair, it gives you something to do but doesn't get you anywhere".
"Worry is interest paid in advance for a debt you may never owe".
Ja, ja, nog om detta. Tillbaka till sista veckan av vår torpvistelse då vi hann med en hel del trots envisa regnområden och störtskurar som dök upp var och varann dag. Vi slet i över en vecka med att måla om friggeboden. Det tog längre tid än förväntat, mest för att vi var tvungna att byta ut över mer än tjugo plankor nederst på fasaden eftersom de var helt ruttna och för att skrapningen av den gamla färgen var tidsödande.
Såhär såg alltså flera plankor ut och då var det inte mycket att göra förutom att byta ut dem i nederkant.
Efter skrapning kommer grundfärgen....
...och efter grundfärgen kom äntligen den röda färgen Oskar hade väntat på:).
Både Nina och Oskar hjälpte pappa att mäta och såga brädor.
Såhär såg det ut innan vi satte igång...
...och så här fint blev det när vi äntligen blev färdiga!
Det har varit jätteroligt att kunna träffa familj och vänner så mycket i sommar. Oskar och mormor har ett speciellt band.
Och Nina är fortfarande "moffas tjej" varje gång man frågar;).
Zora hade det också skönt i torpet och vi håller tummarna för att det inte var sista sommaren hon var med oss där.
Vi hann med att fira vår 15-årsdag i torpet också. Tänk vad tiden går.... På menyn: Bollinger champagne, havskräftor....
..följt av oxfilé med kantarellsås.. Jädrans, så gott det var. Speciellt havskräftorna. De ser jag inte ofta i fiskaffärer härnere så de kan jag riktigt gå och längta efter...
onsdag 10 augusti 2011
Äppel päppel
Idag skulle vi ta oss an skrapandet av gammal färg på friggeboden, men efter att morgonregnet avtagit kom vi inte långt förrän vi var tvungna att ge upp. Det blåste halv stormstyrka i torpet idag och allt skrap flög all världens väg och det känns inte så kul att ha färgflagor över halva tomten.
Istället tog vi oss an de gamla fina äppelträden och deras frukt i trädgården. Varje år är jag så glad över att vi har dessa härliga fruktträd och bärbuskar i trädgården. Extra roligt är det också att de har funnits här lång tid innan vi tog över torpet.
Oskar gillar att hjälpa till och var med på både plockningen och äppelmoskokandet.
Då vi hade äpplen över provade jag på att göra ugnspannkaka för första gången på åratal. Det blev kanongott!
Istället tog vi oss an de gamla fina äppelträden och deras frukt i trädgården. Varje år är jag så glad över att vi har dessa härliga fruktträd och bärbuskar i trädgården. Extra roligt är det också att de har funnits här lång tid innan vi tog över torpet.
Oskar gillar att hjälpa till och var med på både plockningen och äppelmoskokandet.
Då vi hade äpplen över provade jag på att göra ugnspannkaka för första gången på åratal. Det blev kanongott!
tisdag 9 augusti 2011
Från landet till storstan
Vi är tillbaka i torpet efter nästan en vecka på resande fot och har hunnit med en hel del. Bland annat det följande.
Vi fick äntligen träffa barnens nya kusin Axel. Söt som en docka och ungefär lika liten;). Julia är en väldigt glad och stolt storasyster och går omkring och visar besökare precis hur man ska klappa lillebror på bästa sätt.
Vi hann också med ett härligt bad tillsammans. Till och med Nina börjar tycka att det är riktigt kul att doppa sig numera.
Fast det var ju minst lika kul att "köra båt". Med sin fina solbränna, blonda hår och beachwear ger det lite Miami Vice vibbar, eller hur? Don Johnson, släng dig i väggen...
Här är det kramkalas med morbror Magnus som Nina har ett gott öga till.
Efter Mjöshult var det dags att dra till Stockholm med familjen Grahm. Det blev en familjeorienterad helg, men den var väldigt lyckad. Vi var på Skansen som jag faktiskt själv aldrig tidigare besökt, åkte Djurgårdsfärjan tre gånger ("Mamma, när ska vi åka båt igen?" frågade Oskar så fort vi stigit av...), fikade på Rosendals trädgårdar och shoppade fredagsmiddagen på Östermalms saluhall (och nej, det blev inte den dyra entrecoten, men dock väldigt smarrig ost och salami). Vi hann också med Kulturhuset och deras Rum för Barn som ju var fantastiskt fint. Tänk om man hade haft ett sådant ställe att hänga på regniga dagar i Bryssel, blir allt lite avis.... Och lunchen i Kulturhusets restaurang slog ju den på Skansen med hästlängder.
På kvällarna såg vi till att barnen åt för sig själva så att det blev lite välbehövlig vuxentid också. Herr Grahm hade snällt nog tagit med sig ett eget väl utvalt Systembolagssortiment som innehöll allt från champagne till olika viner och armagnac och det sade man ju inte nej till direkt;). Summa summarium: en jättebra helg i trevligt sällskap!
Här har vi precis gått in på Skansen. Vi hade lyckats glömma ståbrädan till Oskar såklart, men han förvånade oss genom att knalla på utan något gnäll nästan hela dagen. Bara han vill så kan han. Men det är ju det här med att vilja då som lägger käppar i hjulet vid andra tillfällen...
Djur, natur och fina gamla hus i all ära, men bäst var nog ändå karusellen och bilarna. Och glassen alla barnen fick efteråt....
Lekplatserna var också helt okej tyckte Erik. Den vi fick tips om i Vasaparken var extra kul. Föräldrarna tyckte att studsmattorna var minst lika roliga som barnen....
Vi fick äntligen träffa barnens nya kusin Axel. Söt som en docka och ungefär lika liten;). Julia är en väldigt glad och stolt storasyster och går omkring och visar besökare precis hur man ska klappa lillebror på bästa sätt.
Vi hann också med ett härligt bad tillsammans. Till och med Nina börjar tycka att det är riktigt kul att doppa sig numera.
Fast det var ju minst lika kul att "köra båt". Med sin fina solbränna, blonda hår och beachwear ger det lite Miami Vice vibbar, eller hur? Don Johnson, släng dig i väggen...
Här är det kramkalas med morbror Magnus som Nina har ett gott öga till.
Efter Mjöshult var det dags att dra till Stockholm med familjen Grahm. Det blev en familjeorienterad helg, men den var väldigt lyckad. Vi var på Skansen som jag faktiskt själv aldrig tidigare besökt, åkte Djurgårdsfärjan tre gånger ("Mamma, när ska vi åka båt igen?" frågade Oskar så fort vi stigit av...), fikade på Rosendals trädgårdar och shoppade fredagsmiddagen på Östermalms saluhall (och nej, det blev inte den dyra entrecoten, men dock väldigt smarrig ost och salami). Vi hann också med Kulturhuset och deras Rum för Barn som ju var fantastiskt fint. Tänk om man hade haft ett sådant ställe att hänga på regniga dagar i Bryssel, blir allt lite avis.... Och lunchen i Kulturhusets restaurang slog ju den på Skansen med hästlängder.
På kvällarna såg vi till att barnen åt för sig själva så att det blev lite välbehövlig vuxentid också. Herr Grahm hade snällt nog tagit med sig ett eget väl utvalt Systembolagssortiment som innehöll allt från champagne till olika viner och armagnac och det sade man ju inte nej till direkt;). Summa summarium: en jättebra helg i trevligt sällskap!
Här har vi precis gått in på Skansen. Vi hade lyckats glömma ståbrädan till Oskar såklart, men han förvånade oss genom att knalla på utan något gnäll nästan hela dagen. Bara han vill så kan han. Men det är ju det här med att vilja då som lägger käppar i hjulet vid andra tillfällen...
Djur, natur och fina gamla hus i all ära, men bäst var nog ändå karusellen och bilarna. Och glassen alla barnen fick efteråt....
Lekplatserna var också helt okej tyckte Erik. Den vi fick tips om i Vasaparken var extra kul. Föräldrarna tyckte att studsmattorna var minst lika roliga som barnen....
tisdag 2 augusti 2011
Effektiv dag
Idag har vi banne mig varit effektiva. Tre tvättmaskiner har plockats i och ur, gräsmattan har klippts, ogräs har ryckts upp, drygt två kilo svarta vinbär har plockats och hela friggeboden har blivit mögeltvättad. Det sistnämnda tog jag mig an och det var precis lika tråkigt som det låter. Dessutom tog det flera timmar, men det är väsentligt att göra det här ordentligt innan man börjar skrapa och måla om.
Medans jag jobbade och slet satt Oskar i sin tältstol och kommenterade mina arbetsinsatser och försökte övertala mig att måla boden blå istället för röd. Helst på momangen. Tålamod är inte hans starkaste sida och idén att vi nu ska vänta tills nästa vecka (p.g.a att vi nu sticker från torpet fyra dagar) innan vi gör något mer föll inte i god jord;).
Förutom att vi rusat runt som skållade råttor och jobbat hårt så har vi faktiskt också hunnit med lite badliv. Det är så skönt att ha en liten sjö så nära där vi bor att man kan sticka iväg en kort stund utan att behöva ha med sig så mycket prylar. Och att Zora kan bada där med är ju en extra bonus för hon älskar att simma.
Oskar har äntligen upptäckt hur kul det kan vara att använda lite flytsaker i vattnet. Igår stack han och jag för första gången ut där han inte bottnade så han fick flyta och "simma" lite. Superkul blev omdömet.
Nina är lite försiktigare i vattnet och går helst runt i vattenbrynet och plaskar lite. Det är lika kul att stå på land och äta kex.
Medans jag jobbade och slet satt Oskar i sin tältstol och kommenterade mina arbetsinsatser och försökte övertala mig att måla boden blå istället för röd. Helst på momangen. Tålamod är inte hans starkaste sida och idén att vi nu ska vänta tills nästa vecka (p.g.a att vi nu sticker från torpet fyra dagar) innan vi gör något mer föll inte i god jord;).
Förutom att vi rusat runt som skållade råttor och jobbat hårt så har vi faktiskt också hunnit med lite badliv. Det är så skönt att ha en liten sjö så nära där vi bor att man kan sticka iväg en kort stund utan att behöva ha med sig så mycket prylar. Och att Zora kan bada där med är ju en extra bonus för hon älskar att simma.
Oskar har äntligen upptäckt hur kul det kan vara att använda lite flytsaker i vattnet. Igår stack han och jag för första gången ut där han inte bottnade så han fick flyta och "simma" lite. Superkul blev omdömet.
Nina är lite försiktigare i vattnet och går helst runt i vattenbrynet och plaskar lite. Det är lika kul att stå på land och äta kex.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
