Fredagsmys

Fredag.. Det innebär egen mammatid för Nina och vi brukar alltid ha det mysigt ihop. Idag var lilltjejen dock ovanligt trött och jag fick lägga henne igen redan kvart i tio. Så jag beslöt mig för att för en gångs skull anstränga mig lite mer vid frukosten. Såhär ser min hemmavariant av en god hotellfrukost ut. Snart väntar latte och hembakad morotskakaLite roligare än den vanliga tallriken flingor eller gröt. Fast jag glömde ägget.

Vi har fint höstväder i Bryssel just nu. Min terass ser ganska tråkig ut eftersom jag iår inte kommit mig för att köpa några höstblommor att pryda den med. Denna krysantemum gör mig dock alltid lika glad. Vildvuxen och övervintrad för tredje säsongen lyser den nu upp uterummet. Nina är inte alls lika klåfingrig som Oskar var i samma ålder, men också hon tycker det är toppen att plocka ut saker från lättillgängliga lådor.

Mammas älskling.

Härnäst väntar höstlov för Oskar. Måndag är en helgdag så vi har en långhelg att se fram emot först. Nina får nog gå på dagis som vanligt nästa vecka, fast kortare dagar, för jag tror Oskar kan behöva lite dedikerad mammatid också. Om vi har tid ihop så kan vi göra lite mer "stora barn" saker som är svårt att få till när Nina är med.

Brittsommar

Det känns som om det är ett underskott av bildmaterial på bloggen för tillfället. Om inte annat så tror jag att barnens morföräldrar skulle uppskatta lite uppdaterade bilder på sina barnbarn. Såhär kommer ett långt bildinlägg. För ett par veckor sedan hade vi 22 grader varmt i Bryssel och det kändes precis som sommar. Perfekt för en picknick i parken och att lattja fotboll med pappa.

Oskar älskar att "spela" fotboll och är redan en riktig hejare på att dribbla bollen. Om intresset fortsätter så kanske han kan börja spela på skoj med andra småttingar när han är lite större. Nina har också bollsinne så om ett år eller så kanske vi kan spela ihop alla fyra:).

Nu är det dags att vila lite och äta en eller två kokosbollar...

"Åh, vilken söt bebis!. Vad heter han?". Den frågan får jag varenda gång jag är ute med Nina och hon inte är klädd i a) klänning, b) rosa från topp till tå eller c) annat rysch och pysch... I ärlighetens namn ska väl iochförsig tilläggas att jag har mycket blått och annat i garderoben efter Oskar, men oavsett den aspekten så anser jag det ovanligt opraktiskt att sitta i sandlådan med finklänning och lackskor....

Nina kan nästan stå själv med lite ryggstöd;).

Ninas soligaste leenden kommer fram när Oskar gör något som roar henne.

Som här då....

Som bebis var Nina inte alls speciellt sugen på att ligga och mysa i famnen några längre perioder, men numera har hon blivit en riktigt kramtjej som till och med kan tänka sig att somna om på mammas mage på morgonen bara för att det är så mysigt att ligga och kela lite. Det var helt omöjligt med Oskar som visserligen alltid varit kramgo, men som i Ninas ålder helst ville gå upp klockan fem på morgonen..

Sådana här syskonbilder får mitt hjärta att svämma över av kärlek. Just här tror jag det är Spöket Laban som fångat deras uppmärksamhet.

Denna gåstol hade inte varit mitt förstaval p.g.a estetiken (jag är så trött på att ha hela vardagsrummet översvämmat av leksaker....), men vi har fått låna den och en hel del barnkläder till Nina av Juliette; vårt gudbarn, och såhär söt var Nina imorse i sina lånade ytterkläder när pappa skulle gå med henne till dagis.

Otrevligt slut på trevlig kväll

Igårkväll åkte jag till Helena för att äta middag med henne och en annan kompis. Hon hade ordnat fantastiskt god mat, vi drack goda viner och avslutade med spännade ostar som Kerstin inhandlat i Tyskland. Det var ett tag sedan vi träffades såhär och vi hann avhandla både det ena och det andra.

Ett ämne berörde Bryssel och hur en och samma stad kan upplevas så olika beroende på i vilken stadsdel man befinner sig i. Bryssel har hög arbetslöshet som vi som expats nog inte ofta märker och det finns områden som befinner sig på gränsen till att vara rena rama slummen och där man knappt vill vistas dagtid. Men i våra s.k. "upmarket" områden ser man inte det, det finns få tiggare och trots att Bryssel är en storstad känner man sig inte otrygg ute på kvällarna bara man är på "rätt ställe".

På väg till busshållplatsen strax före elva funderade jag inte mycket mer på det förutom att det slog mig igen hur just denna hållplats ligger ganska i skymundan trots att det finns både restauranger och annat bara ett par hundra meter bort.

Två minuter senare står en man i munkjacka och jeans framför mig i busskuren och viftar med vad jag först tror är ett paraply, men som visar sig vara en bajonett med 30 cm långt blad... "Ge mig dina pengar" säger han och pekar på min väska med kniven. Så jag gör precis vad han säger och plockar ut den för ovanlighetens skull tjocka bunten av sedlar (90 euros; en summa som jag aldrig vanligtvis har med mig) och ger till honom. "Mer" säger han och vill titta i väskan, men nöjer sig när han ser att plånboken är tom. "Behåll väskan" säger han till sist och går lugnt ifrån busskuren med kniven dinglande i ena näven.

Hela scenariot har tagit kanske tre minuter, men det känns helt overkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera, men när jag hämtat mig lite kommer min buss och eftersom jag verkligen inte vill vara kvar på platsen längre än nödvändigt hoppar jag på och åker hem. Och skrämmer livet ur Lars när jag berättar att jag blivit knivrånad.. Sedan ringer jag och rapporterar till polisen att någon med kniv går runt i Uccle och går och lägger mig.

Idag känner jag mig faktiskt helt okej. Han använde inget våld och var inte påverkad av något så var inte skräckinjagande på det sättet. Men kniven... Usch!

För alla er som jag nu skrämt upp så lovar jag på heder och samvete att från och med nu alltid ta taxi hem på kvällarna även om det gör mig vansinnigt förbannad att en sådan idiot får mig till att behöva tillta sådana åtgärder framöver. Jag är iallafall tacksam över att han bara tog mina pengar. Hade han tagit mina ringar som jag fick av Lars när barnen föddes (och ja, jag hade givit honom allt utan den minsta protest) hade jag verkligen blivit ledsen...

Fri som fågeln

Igår gjorde jag min sista officiella dag på jobbet och sitter numera med en "vintage" Nokia samt Lars gamla laptop framför mig... Dock funkar båda bra och med svenska språket nu inlagt på datorn lär det nog bli en del inlägg framöver också;).

"Hur känns det?" frågade den personalansvariga som jag träffade igår. "Är du ledsen?" undrade kvinnan jag träffade på outplacementkonsultfirmans kontor. "Nej, inte direkt" svarade jag och uppträdde nog misstänkt glatt och positivt under eftermiddagen för någon som just blivit av med jobbet. Visst, det kan kännas lite vemodigt att det jobb jag var överlycklig över att få för tre och ett halvt år sedan inte var det drömjobbet jag hade hoppats på, men med tanke på alla omstruktureringar, oklara arbetsuppgifter, en hopplös chef och ett företag som inte längre anser att strategiska miljöstrategier och projekt är värt att satsa på så känns det helt klart som rätt tid att gå vidare.

Fördelen med att ha haft fem olika jobb under min karriär är också att jag inte alls skräms av tanken på att börja om på nytt någon annanstans. Visserligen tycker jag det är rätt trist att skriva ansökningsbrev, CV och gå på intervjuer och hela tiden hävda sig, men jag har vanan inne och vet vid det här laget att jag är väldigt anpassningsbar. Jag har inte stenkoll på arbetsmarknaden ännu och vill helst ta några månader ledigt för en franskakurs och för att ha mer tid med barnen (möjligt med mitt avgångsvederlag som tur är), men än så länge känns det rätt bra. Varje jobb jag haft hittills har inneburit värdefulla insikter och jag vet ännu mer nu båda vad jag vill och vad jag inte vill med mitt fortsatta arbetsliv.

Fortsättning följer. Nu dags att byta roll till eftermiddagens hemmamamma och tömning av disk- och tvättmaskin, förberedelser för kvällens middag och den dagliga tvåtimmarspromenaden med hund och barn. Ikväll blir det dock ytterligare ett rollbyte till tjejkompis. Mysig tjejmiddag väntar hos Helena och det ser jag verkligen fram emot.

London i mitt hjärta

Sitter och gäspar vid köksbordet iklädd slitna joggingbyxor och noppig fleecetröja. Jag raderar filer på löpande band på laptopen eftersom jag imorrn gör min sista dag på jobbet innan omorganisationsuppsägningen och det är dags att lämna tillbaka "all company assets".. Bland annat min dator då så jag vet inte riktigt hur det ska gå med bloggandet ett tag framöver...

Fast just nu funderar jag inte så mycket på det. Istället återupplever jag vår weekend på tu man hand i London. Jag har aldrig bott i London, men har varit där ofta privat och med jobbet och har också goda vänner från min studietid i norra England där och det är alltid, alltid lika roligt att återvända dit. Denna gången var inget undantag och vi hade precis lika roligt som vi hade hoppats.

Det kändes dock konstigt att bara ha sig själv och en liten väska att hålla reda på istället för allt det man vanligtvis släpar på när man är ute med två småbarn. Att bara behöva en mobiltelefon och en plånbok känns alltså väldigt ovant och det hände mer än en gång att jag kom på mig själv att tänka att jag måste ha glömt något viktigt nånstans..

Förutom den lätta handväskan packade jag också bara kläder och skor som inte faller under kategorin "praktiskt att ha på hundpromenad och lekplats" och jag njöt i stora drag av att bara gå i skor och stövlar med klackar, att dra på mig kortkort denimkjol och partytop från Calvin Klein ena kvällen och mer sofistikerad sober klänning den nästa:). Den första klädseln passade finfint på mysiga pubar i Shepherds Bush tillsammans med Warren, Clive och Masood (studiekompisarna från Hull) och den andra satt bra på Claridges (ett elegant hotell med otroligt vacker och fantastiskt fin bevarad Art Deco+inredning) mysiga cocktailbar.

Just på Claridges försökte vi förstås se ut som om vi går på cocktailbar och dricker champagne för 16 pund glaset varje helg;). Kanske lyckades vi för bartendern tipsade oss efter första glaset om en fantastisk fin årgångschampagne för baaaaaraaa 60 pund per glas!! Njet, inte för oss. Vi höll oss till välgjorda cocktails istället.

Förutom barhäng så blev det förstås en del kringstrosande i stan och lite shopping, framförallt i form av böcker från Waterstones. Annars var det bara så skönt att bara koppla av utan det tempo som småbarnslivet dagligen bjuder på. Gå på fik utan att behöva fundera på om det finns plats att parkera en sulky eller om det finns skötbord på toaletten (svar nej på de flesta ställen), ligga i sängen och läsa i lugn och ro på eftermiddagen innan det var dags att gå ut och äta, för att inte tala om att kunna ligga kvar i sängen morgonen efter en cocktail för många;).

Fast det innebar ju inte att vi inte tänkte på våra älsklingar hemma var och varannan minut såklart. De var ju väl omhändertagna av farmor och farfar och hade också haft en jättebra helg, men det bästa ögonblicket på hela helgen var utan tvekan när vi kom hem och Oskar kommer springande och hoppar upp i famnen för att ge mig en jättekram medans Nina sträcker sina knubbiga armar mot mig och ropar "mamma, mamma!" och bara vill kela. Sådana ögonblick får alla Londonupplevelser i världen att blekna. Borta bra, men hemma är verkligen bäst!!

"Vem är du, vem är jag...."

.....levande charader...". Är det någon annan som också kommer ihåg denna låten (Högt över havet) från Melodifestivalen 1987 med Arja Saijonmaa? På den tiden då Melodifestivalen fortfarande handlade om schlager och inte tuggummipop, inte hade femtioelva deltävlingar och då Sverige faktiskt lyckades vinna Eurovisionschlagern ibland...

Nej, nu kommer jag av mig, tillbaka till ursprungstanken. Denna låten dök av någon bisarr anledning upp i huvudet på mig häromdagen när jag på var ute på en av mina hund/skola/dagis-promenader (just den tidpunkt då jag ofta kommer på lite annorlunda blogginlägg som sedan i nio fall av tio aldrig blir nedskrivna tyvärr...) och jag började associera lite på vad det här med identitet egentligen innebär.

Jag är dotter, syster, sambo, mamma och matte; och dessa identiteter är de starkaste tillsammans med de som binder mina vänskapsband. Dessa olika jag är otroligt viktiga för mig och bygger upp min grundtrygghet på ett positivt sätt.

Jobbidentiten är en annan identitet som tar upp mycket plats för många och har nog också gjort för mig. Men jag har upptäckt något intressant under årens lopp och det är att en jobbidentitet och allt vad den innebär av ansvar, erkännande och position mycket lättare kan kastas på skräphögen, justeras eller bytas bort mot något helt nytt än vad man skulle kunna tro.

Länge kändes det som om mitt jag definierades väldigt mycket av vad jag gjorde jobbmässigt. Och jag har fått möjligheten att prova på många olika spännande jobb och har väl nog klättrat på ett strategiskt sätt också i karriären. Men, efter det att jag fick barn kände jag att jag fick mycket bättre distans till mitt jobbjag och det har enbart varit positivt.

Inte så att jag vill bli hemmafru på allvar och bara gå upp i familjen, men mer så att jag vet mycket mer vad jag vill (och inte vill) med min jobbframtid. Kanske får jag äta upp mina ord framöver, men jag känner just nu en tillförsikt vad gäller nya jobbmöjligheter och tycker det känns riktigt, riktigt spännande att inte veta exakt nu hur min nästa jobbidentitet ser ut. Vad jag däremot vet är att den inte kommer att bli lika självupptagen som tidigare;).

Annars tror jag nog de flesta tänker på nationalitet när man frågar vilken identitet de har. Man ser sig som svensk, som Boråsare, men nog inte mycket mer. Går man däremot ett regionalt steg upp tappar man redan där tillhörigheten. Känner jag mig som västgötte? Nej, inte direkt. Däremot mer som skåning i hjärtat eftersom jag bodde där under min tidiga barndom.

De flesta undersökningar visar också hur majoriteten av invånare i EU inte alls skulle klassa sig som européer . Men det var just när mina tanke-associeringar angående identitet under min promenad nådde detta stadiet som jag plötsligt insåg att jo, jag ser ju mig faktiskt som europé!

Det handlar säkert om att jag har bott, studerat och jobbat inom just EU i många år och att jag numera är mer van vid att ha goda vänner härnere som är ickesvenskar än svenskar, men jag tycker mig verkligen ha fått uppleva mycket av allt som är bra med EU (och nej, jag är inte alls utan kritik på den punkten). På mitt speciella område miljöpolitik har otroliga framsteg gjorts som aldrig skulle haft en chans att bli lagstiftning utan Unionen.

Att få plugga, jobba och bo vart vi vill utan några hinder har varit fantastiskt. Och att nu kunna ge våra barn en multinationell miljö att växa upp i komplett med flerspråkighet och förståelse för olikheter ger dem en bredare och mer ödmjuk definition av identitet än den vi och tidigare generationer fått uppleva. Det är sådant som helt klart ger vårt liv i Belgien pluspoäng:).

Att stå eller inte stå...

..det har varit frågan här hemma länge. I förra veckan var vi på läkarbesök med Nina för att kolla upp den evighetslånga förkylning och hosta som hon haft i en månad till och från och att för att få lite råd angående hennes väldigt avslappnade inställning till att lära sig krypa och stå.

Som tur var har hon bara en vanlig förkylning, om än enveten (det räcker gott med ett barn med återkommande luftrörskatarrer) och vi fick också veta att vissa barn, såsom vår lilla tjej, tar väääldigt lång tid på sig innan de står och går. Speciellt s.k. "rumphasare" som hon är (endast 5% av bebisar tar sig fram så tydligen) som ofta går direkt från detta stadie till att börja gå utan något vanligt krypande.

Nåväl, även om vi inte var direkt oroade så var det skönt att veta att trots sin saktfärdighet på just detta område så är det helt normalt. Och precis efter detta läkarbesök så har Nina faktiskt börja öva på att stå upp (med lite hjälp från oss) och hon börjar bli väldigt stolt när hon lyckas hålla hyfsad balans själv. Såhär kan det se ut.

Hmm, det är allt lite besvärligt det här...Fast nu börjar jag fatta lite hur det hänger ihop. Man kan alltså använda benen till annat än att sparka med...Oj, jag kan stå själv i hela tre sekunder!Fast det är lättare med lite extra hjälp.

Anybody out there?....

Jag har nu skrivit den här bloggen i snart två och ett halvt år. Och det är roligt och något jag gör också för min egen del då den har blivit något av en onlinedagbok för hur mitt dagliga familjeliv ser ut.

Däremot så hoppas jag ju såklart att andra också tittar in på bloggen då och då och det vet jag nog att ni gör. Däremot så ska jag erkänna att jag tycker det är trist att det är så få som kommenterar det jag skriver. Vem är det som läser denna blogg egentligen? Ibland känns det som om det knappt är någon överhuvudtaget...

Alltså, det vore klart roligt att få lite mer regelbunden respons. Om det inte passar att kommentera på bloggen så får ni gärna maila. Jag sitter ju trots allt så långt borta från er alla, kan inte alls träffa er så ofta som jag vill och en monolog utan feedback blir lite enahanda i längden..

Så, skärpning är ni snälla. Annars kanske jag börjar strejka i protest;).